Ta vara på livet

Det är verkligen härligt att vara ledig med barnen såhär en dag mitt i veckan. Verkligen verkligen underbart.

Eller njaa..

Det var fantastiskt mysigt att knalla runt i skogen med bara tvillingarna då storasyster var i skolan. Lukterna, lugnet och svamparna. Visserligen inte så många ätbara men..

Det är skönt och slippa gå upp klockan halv sju utan få sovmorgon till halv åtta.

Ta det lugnt och göra vad vi känner för.

Men framåt eftermiddagen då jag medlat i trehundra bråk över tv-spelet, skjutsat, hämtat, handlat, varit i skogen, fått barnen att bestämma sig för vilka nya skor vi ska köpa, hämtat hos kompis och lagat mat ggr 2, hälsat på egen kompis, plockat, tvättat, badat barnen, förhindrat en mindre tsunami i badrummet. Såå känns det som att, jobba, det är ingen match alls.

Ledig dag med barnen är härligt i två timmar ungefär. Oftast infaller de två timmarna efter att de somnat utmattade i sina sängar och jag kan sätta mig ner för första gången på hela dagen.

Men jag skulle ju inte vilja byta bort de lediga dagarna mot något annat förstås;)

Visst fanns det bra stunder också när tvillingarna var små. Lyckliga stunder och dråpliga. Som man såhär i efterhand skrattar gott åt.

Som till exempel den där kvällen jag satt i soffan, uppallad med kuddar som en mindre mur runt mig. En tvilling på vardera arm och tuttarna hängande utanför som värsta kossan.

Dubbelamning. Som skulle vara SÅ bra, enligt barnmorskor och andra förståsigpåare. Visst det kanske tog mindre tid av ens dagar men det var såå bökigt.

Att få till de där på varsin arm var väl inte så bökigt. Det var värre att få dem att ta tag i bröstet samtidigt båda två. Alla som någon gång har ammat vet hur besvärligt det kan vara att få en döhungrig pytteliten bebis att ta ett bra/rätt tag om bröstet.

Jag skulle få två att göra det. Och det utan att kunna hjälpa till med en hand. De var ju låsta av en bebis.

Dessutom var flickan av den lite otåliga sorten. Gick det inte på en gång så fick det vara. Då skrek hon sig istället blå och viftade arg med de små armarna med knutna nävar och sparkade argsint med de små benen.

Vilket resulterarade i att hon sparkade till sin bror som låg på anda sidan. Han å andra sidan försöket febrilt suga sig fast som en igel för att lyckas få i sig de hett eftertraktade dropparna innan hon skickade en fot i sidan på honom.

Så efter mycket bök, gråt och tandagnisslan lyckades jag få de små liven att ta varsit bröst och äta. Troligtvis somnade de båda två där de låg och tuttade.

Så skulle jag då få bort dem. Har någon någon gång försökt få bort en sovande bebis från bröstet med hjälp av en hand? Och dessutom samma hand och arm som densamme sover på?

Helt omöjligt.

Nu kan man ju tycka att en pappa hade varit bra att ha till hands då. Men var var då pappan?

Jo.. tungt sovandes en trappa ner i den äldre dotterns sovrum med en sagobok snyggt placerad på näsan.

Rätt frustrerande.

Jag satt liksom där jag satt. Fast bakom ett berg med kuddar, med tuttar utsugna som ett par tomma tandkrämstubar och två små barn, nöjt sovandes. Jag nådde inte ens fjärrkontrollen så jag kunde byta till något sevärt på tv.

Jag fick vackert vänta tills pappan behagade vakna.

Det bör tilläggas att det hände bara en gång.

Varje kväll efter detta fick pappan ta med sig telefonen ner på sagoläsningen och placera min mobiltelefon strategiskt i närheten av mig.

Så nu ringde jag efter honom när jag ammat färdigt och ville sträcka lite på ryggen.

Dubbelamning...vilket jädra påfund!

Innan jag själv blev sjukskriven för depression har jag alltid trott att det är ett tillstånd som folk självmant väljer att försätta sig i.

Att om viljan att leva och må bra bara är tillräckligt stark så går det att komma ur.

Till viss del kanske jag hade rätt. I allafall när det kommer till mig själv.

Tre gånger har jag varit sjukskriven för utmattningsdepression, som det så fint heter.

Jag mådde dåligt för att jag var så trött, helt enkelt.

När man väl har kommit in i den nedåtgående spiral som en depression är så är det väldigt svårt att komma ur den. Om det inte är så att det beror på något konkret så som att det är vinter och mörkt. Då känns ju naturligtvis livet automatiskt lättare när våren kommer.

Min spiral gick med en väldig fart rakt nedåt. Från att vara en person med rätt positiv grundlivssyn till att  gråtande i duschen tänka att världen skulle må bättre utan mig.

Hur jag hamnade där är svårt att säga. För lite sömn och en ständig känsla av otillräcklighet tror jag var starkt bidragande orsaker.

Jag räckte aldrig till. Hur många munnar jag än mättade, hur mycket kärlek och ömhet jag än gav så krävde de hela tiden mer. Barn funkar så.

Det är inte deras fel. Det är deras rättighet. Men jag orkade inte.

Jag har alltid sett mig själv som en stark och "jag-klarar-allt-person". Fruktar inga motgångar, kämpar på i motvind och djävelskap. Jag är född till det.

Men ju tröttare jag blev desto oftare kom tankarna på nederlag. Jag klarade inte ens av att ta hand om 3 små barn.

Visst, jag gick upp på morgonen, jag värmde deras 300 vällingflaskor i micron. Jag städade, lagade mat och var där. Fysiskt.

Men min själ var inte med. Jag stängde in mig. Mer och mer. Stängde av. Slöt mig i mitt skal. Det tog för mycket kraft att vara närvarande.

Njuta av stunden. Jag visste att man skulle göra det men hur var det möjligt när man hela tiden var tvungen att ligga 10 steg före i planeringen.

När all ens kraft gick åt att hålla sig uppe på benen när det enda man ville var att gå och lägga sig.

Jag har inget minna av att jag grät. Jo, visst gjorde jag det. När jag tänkte på vilken urusel mamma jag var som precis hade skrikit mig hes på min 5 månaders son. När jag såg de rädda uttrycken i mina barns ansikten då jag smällde igen dörren så hårt att den nästan lossnade från sina gångjärn.

Då grät jag. Jag grät över min egen svaghet. Min egen bristande självkontroll.

De två första gångerna hjälpte det med ett par veckors vila. Det vill säga A. fick vara hemma från jobbet och vi hjälptes åt med barnen och hemmet. Jag sov.

Jag brukar smått ironiskt säga om någon frågar om jag är allergisk mot något säga att: "Ja, mot barnskrik."

Det kan tyckas som ett skämt men det var faktiskt sant.

Så fort jag hörde ett barn skrika, det behövde inte var mitt eget, så började det brusa i öronen. Jag fick yrsel och svimmningskänslor. Tryck i bröstet och hjärtklappning.

Naturligtvis är det inte allergi, utan helt vanliga stress-symtom.

I takt med att stressen ökade ökade även min röstvolym. De skrek och jag skrek.

Ni ska veta att jag är en person som ytterst sällan i mitt liv har blivit arg, eller iaf visar ilska. Jag är otroligt kontrollerad och sansad.

Men dessa små skrikapparater till barn drev fram det absolut värsta i mig. Jag svor, sparkade i väggar, skrek och gapade, kastade saker och smällde i dörrar.

Det är bra jobbat av ett par ungar under året.

MEN...jag har aldrig varit i närheten av att slå mina barn. Ta hårt i dom, ja. Onödigt hårt, ja. Sätta ner på golvet och gå in i rummet intill och skrika, ja. Men aldrig slå.

Det är jag otroligt tacksam och lättad för.

Nej, jag sökte hjälp istället.

När man får tre barn på två år tycker man helt plötsligt att ett hus på 110 m2 och 4 rum och kök är för litet.

Badrummet är för litet, hallen för trång och det finns alldeles för lite förvaringsutrymmen.

Så vi bestämde oss för att bygga ut huset. Och ska man bygga ut så ska det byggas ut ordentligt. 60 m2 skulle det ökas på, vårat lilla hus.

Det är  nu fem år sen ungefär och jag minns inte mycket alls av det. Själva byggandet tog kanske 3 månader men småpillet, det är fortfarande inte klart.

Vi är inte ensamma om det fenomenet. Dåligt med tid, dåligt med pengar och dåligt med ork satte stopp för det.

Så vi fick större badrum, större hall, 3 rum till osv. men blev vi lyckligare?

Ja, kanske A. Och visst jag trivdes med. Det är roligt att få bestämma hur man ska ha det och få det så. Trevligt att ha ett fint hem. Skönt med ytor då barnen är många och högljudda.

Men jag tror att jag hade varit lika nöjd i det hus vi hade innan med vissa förändringar bara.

Att ha ett stort tjusigt hus är inget jag har stävat efter. Staussymboler har inte gjort någon människa lyckligare i det långa loppet.

Det är lätt att vara efterklok. Jag ville också bygga ut. Inte lika mycket som A. bara. Och hans vilja var starkare än min. Mina motargument försvann liksom i hans vilja och önskan.

Nu har jag en lägenhet på 95 m2, 4 rum och kök. Uteplats och förråd. Jag har mina fina saker här och mina fina barn får plats.

Just nu skulle jag inte vilja vara någon annanstans än just här.


I många år var tanken på att lämna huset, trädgården, miljön, grannarna och allt det andra det som höll mig kvar.

Inte kunde jag bara lämna ett projekt så där. Innan det ens var färdigt. Jag ville avsluta. Men orkade inte.

När jag tittade på det halvmålade taket, listerna som inte fanns där och kände...ja.. ingenting.
Då visste jag att det var dax. Det var inte mitt projekt, har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det.

Kanske har jag valt att låta det bli så. Jag vet inte. Kanske är det ett sätt att fly, från ansvar och plikt.

Jag vet att somliga tycker så. Det får stå för dem.

Men ett bra liv, ett liv som man mår bra i och är lycklig i (vad nu det är) börjar inte med ett hus.

Det börjar inte med några materialistiska saker alls. Det börjar med människorna runt en. Och framför allt en själv.

En förlamande trötthet drabbar mig.
Jag bara blundar och lägger mig ner.
De säger att det är naturligt
att det blir så
efter stora förändringar.

Men jag vill inte lägga mig ner
för då kanske tankarna kommer

tankarna som får mig att må dåligt
att tvivla
och jag tvivlar inte
aldrig


men tröttheten då
den som får mina ögon att glimma i rött
som får mina rynkor att komma
i lavinartad fart

vad beror den på?

för mycket stress
för mycket press
för mycket
eller helt enkelt för lite
sömn

Nu i mitt nya liv
har jag inte tid att sova

Jag som alltid valt att sova
framför allt

har inte tid
väljer bort
prioterar annorlunda

För nu har jag bara lust att leva!

Jag står inne i badrummet och studerar mig väldigt nära i spegeln. Vad jag gör mer tänker jag inte berätta;)

Vägg i vägg sitter sönerna och spelar dator. Den ena stor och erfaren, den andra andäktigt lärande.

De bygger en värld tillsammans. Samtidigt pratar de. Ett samtal där den ena frågar och den andra svarar. För en gång skull utan ett lätt irriterat tonfall.

Jag står kvar där vid spegeln fast jag egentligen är klar för länge sen. Kan inte låta bli att tjuvlyssna lite.

Mest är det prat om spelet och vad de ska bygga för slags hus. Men så frågar den lilla: " När ska du åka?" "Vaddå?" Säger den stora " till pappa eller?" " Ja" svarar då den lilla.

"I morgon" "Aha, men du får stanna så länge du vill!" Svarar lillebror. "Mmm, men jag måste åka i morgon för skolan börjar på måndag" säger storebror.

"Åå, jag kommer sakna dig när du åker" Lillebror låter ledsen på rösten och jag, jag står med tårar i ögonen och med örat tryckt mot badrumsväggen.

Det är så vackert med syskonkärlek.

I nästa stund bråkar de om vem som ska styra musen. Men vad gör det när man vet att de älskar varandra.

Alla säger hela tiden att det är superviktigt med egen tid. Att ägna sig åt varandra. Bara ni två vuxna. Komma ifrån, släppa allt vad föräldraskap och hushållssysslor heter.

Åka iväg hemifrån. Boka spahelg eller ett par nätter på ett Hotell med coop premien. Äta middag på fin restaurang och bara njuta av varandras sällskap.

Hur många har gjort det?

Och för hur många har det inte blivit ett fiasko?

För höga förväntningar och ovanan ställer till det. Man sitter där rödögd av för många vaknätter och döljer gäspningarna i handflatan då man pilkttroget lyssnar på partners totalt ointressanta utläggning om sin senaste arbetsdag.

Maten smakar inte alls så gott som den borde till det hutlösa priset. Eller ja, han är ju nöjd. Han tog ju sitt ständigt säkra kort, hamburgetallrik. Trots din förargade rynka på näsan åt hans ovilja att prova nya saker.

Ni har verkligen inget att prata om. När ni inte pratar skit om era gemensamma bekanta eller hur illa alla andra verkar ha det så brer tystnaden ut sig som etn otäck grå sörja mellan er. ( Ni hade ju bestämt att ni inte fick prata om barnen så..)

Men nu ska det iallafall ske!

Sexet. Det heta passionerade sexet, så som det en gång var då när ni var nykära.
Du har köpt nya raffiga underkläder och ansat både här och där. Han är nyrakad och laddad.
Lite småtafatt taffsande under bordet ska inleda men blir mest bara larvigt. Ni fnissar generat och tar upp kredit kortet för att betala istället.

Du tycker han är fruktansvärt pinsam då han skiter i att lämna dricks. Känner irritationen stiga och går i förväg ut från restaurangen.

Så, hur blir det med sexet då?

Antingen kommer ni på båda två att ni hellre sover, nu när ni faktiskt har möjlighet att få sova ostört en hel natt, eller så..

är det över på låt säga...6 minuter. Då inklusive det  snabba pillandet innanför trosorna som ska föreställa förspel.

Jo, det är ju länge sen och visst är det skönt att äntligen få till det. Men jag då?

Så då är ju frågan..varför ska man ens försöka umgås på tu man hand?

Kanske är det såhär, att det räcker inte med en gång var femte år. Då blir det ovant, konstigt, konstlat och man har redan tappat bort den där personen man en gång blev kär i. Man är endast föräldrar för varandra.

Som en av de terapeuter vi träffade sa: "  Låt det ta tid. Första gången kanske inte är så bra, utan låt det det bli till en vana i ert liv. Bestäm minst en gång i månaden, kanske oftare så kommer det att funka."

Kanske är det så. Om man gör det i tid. Inte efter 7 år och hundra miljoner blöjbyten och ännu fler sömnlösa nätter, bråk och gnat om räkningar osv.

Låt inte dåliga ursäkter hindra, inte dålig ekonomi eller brist på barnvakt. Finns viljan så går det.

Bara ett litet råd från en som vet;)

Nu kom den där känslan igen. Känslan av att leva någon annans liv.

Jag står och diskar. Det skummande vattnet och de vana rörelserna med diskborsten är rogivande.
Barnen är relativt lugna, pysslar på varsit håll. Dottern är i skolan och det är ett par timmar kvar tills hon ska hämtas hem.

Vi övriga är lediga idag. Utanför skiner solen genom lätt disiga moln. En skön dag. Inga måsten som jag inte klarar av. Bara lunkar på i egen takt. Kör en tvättmaskin, planerar veckans måltider och bara njuter.

Så kommer oron, när ska det bli jobbigt? När kommer ångesten av att vara själv, att klara allt själv. Ekonomi och tider. Barnsjukdomar och blaskiga kalla mornar. När kommer bakslaget? För att det kommer, det är väl klart, eller?

När kommer barnen visa vilken hemsk mamma jag är som tvingar dem till dubbelt boende, tvingar dem att tillbringa tid ifrån den andra förälderna. När kommer de börja äta dåligt, sova dåligt och få vredesutbrott? Eller ännu värre, bli deprimerade. För visst blir det så?

Inte kan det gå bra, smidigt och bara flyta på?

När kommer exet visa hur ledsen, arg och frustrerad han är över mitt val. När kommer han bli utkastad på gatan, banken tvinga oss till en snabb husförsäljning med oerhörd förlust?

När kommer bakslaget?

Eller kan det faktiskt vara så att det kommer ordna sig. Jag hoppas och önskar det där jag står med diskmedel upp till armbågarna och planerar för fredagens kvällsmys.

Det är fantastiskt att vara gravid. Helt underbart att känna det lilla livet under ditt hjärta. Lägga handen på magen och känna de små fötternas ivriga sparkande.

Oftast glömmer man så lätt hur jobbigt, tungt och illa man mår under graviditeterna. Men jag tror att jag faktiskt har kommit rätt lätt undan, eller så är jag bara sådan att jag inte tycker det är så jobbigt som andra tycker.

För mig har tröttheten varit värst. Är jag trött funkar jag inte som vanligt. Det gäller väl de flesta av oss.

Mitt minne är ju så dåligt men jag minns ett särskilt tillfälle då jag väntade min äldsta son.

Då bodde jag i Motala, jag var 24 år. Ung och förväntansfull. Äntligen väntade jag det barn jag önskat mig sen jag var 16 år.

Jag var så där fint gravid, så som man bara är då man väntar sitt första barn. Bara en fint rundad mage, inga synliga valkar eller gropar i låren. Inga gamla bristningar och hängiga tuttar.

Jag kunde med gott samvete bära korta klänningar ända in i nionde månaden. Jag gränslade vigt min sambos motorcykel och klättrade snabbt upp och ner för stegen då vi målade huset.

Ojoj det var tider det;)

Så, den där kvällen jag så tydligt minns. Jag låg i badkaret i vårat då halvsunkiga badrum i källaren (det har byggts om ett antal gånger sen dess). Lät det varma vattnet smeka min spända mage. Bara låg där och njöt av tyngdlösheten. Så rätt vad det var slår bebisen en kullerbytta där inne i mörkret. Hela magen gick som i en våg. Jag såg tydligt de små tårna trycka mot min mage inifrån. Kunde nästan hålla fast den lilla foten.

Det var så härligt men samtidigt lite skrämmande. En människa, inuti mig!

Är det inte otroligt så säg.

Ibland när man tänker på att man aldrig någonsin kommer att bära ett barn igen så känner man sig sorgsen.
Det är så fantastiskt att få uppleva det.

Stackars alla män som aldrig får möjligheten, eller de kvinnor som kämpar och kämpar för att bli gravida.

Jag har utan någon som helst möda lyckats bli gravid flera gånger än jag önskat och lyckats med det otroliga konststycket att föda fram 4 helt underbara barn!

Mina förlossningsberättelser kan vi ta en annan gång...

När jag och svägerskan kom fram efter en evighetslång bilresa mötte oss synen av en parkerad ambulans.

Men varför, tänkte jag. Det är ju ingen idé. Då visst jag inte att proceduren är sådan.

Inne i lägenheten rådde tystnad. Den bröts bara av ett lågmält samtalande.
Det kändes som det var fullt med folk, men det kan det ju inte ha varit. Högst 4 personer förutom jag och svägerskan.

Min bror mötte oss i hallen med blanka ögon. "- Hon ligger där inne." Sa han och nickade in mot sovrummet.

Jag gick in, själv. Det reste sig en kvinna från sängkanten och hälsade på mig. Det var en av sjukvårdarna.
Min blick var fullt fokuserad på mamma där hon låg i sin säng.

Hon var så fin i sin stillhet. Lite svullen men som sovandes på armen. Hon hade på sig ett blommigt nattlinne. På nattduksbordet låg hennes armbandsur och en påbörjad bok. Den hon hade fått bara en vecka tidigare av mig i födelsedagspresent.

Jag satte mig vid hennes sida och tog hennes lena kalla hand i min. Försökte värma den mellan mina, men det gick inte.

Böjde mig ner och la min kind mot hennes. Pussade den mjukt och log mot henne medans tårarna föll ner längs mina kinder.

Min mamma var död.

Massiv hjärnblödning. Hon dog i sömnen, troligtvis. Gick och la sig som vanligt på kvällen och dog någon gång under natten.

Två dagar senare hittade vi henne.

Det var vår. Sådär fuktigt och mjukt i gräset. Tvillingarna var små, bebisar. Jag var mammaledig, var och fikade hos min granne tillika hjälp. För att orka och kunna komma iväg överhuvudtaget på någonting hade jag börjat anlita henne som bärhjälp och ut-och-gå-med-barn-i-vagn-hjälp. Så att jag för en stund fick sova ostört.

Jag var ständigt trött, ständigt utmattad och mådde inte alls bra. Många gånger låg jag bara där på köksgolvet som en urvriden disktrasa och önskade mig långt bort från allt vad barnskrik och bajsblöjor hette.

Naturligtvis bytte jag bajsblöjorna, tröstade de skrikande barnen och matade dem. Jag höll  mig i flera timmar när jag var kissnödig. Jag kunde vänta men inte de.

Åt sist av alla. Gav, gav och gav.

Och jag grät.
 
Många gånger, när jag kände att jag inte stod ut en minut till, ringde jag till A.

-Kom hem! Hjälp mig, trösta mig, låt mig få sova.

Han kom hem. Många gånger. Han lät mig sova en stund. Men de tröstande orden. Det där jag som mest behövde kom liksom aldrig.

Så den där vårdagen. Strax efter påsk. Min telefon ringde i fickan.

Det var min svägerska. Vi hade träffats för inte så länge sen, bara någon vecka tidigare. Firat påsk tillsammans och firat min mamma som fyllt år.

Det hörde inte till vanligheterna att hon ringde till mig. Speciellt inte från sitt jobb.
Hon var så allvarlig på rösten så jag gick ut på trappen där det var aningens tystare.

Det gällde mamma. Hemtjänsten skulle på sitt vanliga veckobesök till henne men hon öppnade inte när de ringde på.

Konstigt. Hon som har sådan koll på det. Viktigt för henne med de besöken. När de sökte henne på telefonen svarde hon inte heller där.

Så vi, hennes son och dotter funderade på vart hon kunde ha tagit vägen. Sådär, helt oannonserat.

Min bror åkte dit, för att låsa upp. Det kunde ju ha hänt något.

Jag packade ner barnen i tvillingvagnen och gick hemåt. Svägerskan skulle ringa igen, när hon visste mer.
Jag var orolig men inte så jätte. Fullt fokuserad på alla mina barn.

Så ringde hon då igen..

Är det fel att vara glad? Kanske finns det någon oskriven lag att man inte får må bra när man nyss har skillt sig. Jag vet inte.

Men jag är glad. Sådär pirrigt, mysigt, sprudlande glad. Eller som en person skrev till mig..jag svävar lite.

Fast jag är också trött. Tröttfnissig.

Jag trivs. Trivs med mitt boende, trivs som mamma och trivs med livet.

Kan tänka mig att det sticker i folks ögon men det struntar jag i.

Säkert kommer det gå upp och ner, det gör livet. Men just nu är det bra. Börjar vänja mig vid att vara själv.

Ja ja, jag vet. Man ska inte ropa hej...

Nu ska jag njuta av min lediga dag med mina underbara ungar.

Tänk när vi var nykära. Kommer ni ihåg hur det är?

När jag blir kär blir jag asjobbig. Pratar inte om något annat. Blir luddig i huvudet. Skriver brev, dikter och köper pluttenuttiga kort.

Precis så blev jag när jag träffade A. med. Det blev ju inte bättre av att vi bodde 10 mil ifrån varandra heller. Vi fick pussla pch fixa för att kunna träffas så mycket som möjligt.

Första gången jag skulle åka hem till honom minns jag som igår. Konstiga detaljer som tex. hur han stod när jag svängde in på parkeringen.

Jag åkte tidigt så att jag skulle hinna mellanlanda hos min mamma och duscha och sminka mig innan jag åkte hem till honom.

Herregud!

Han berättade stolt att han faktiskt hade dammsugit innan jag skulle komma. Sen att han alltid bjöd på pizza från kvarterspizzerian brydde jag mig inte om.

Åå vad vi kramades. Och kysstes. Varför slutar man med det?

Gick hand i hand på långa långsamma promenader. Lyssnade på instrumental musik och älskade till levande ljus.

Ringde långa telefon samtal till varandra på kvällarna där vi var nöjda med att bara höra den andra andas.

Han sa att han bränt en minidisc med Marie-låtar. Till och med en dansbandslåt, "Du är min sommar Marie" fast han hatar dansband. Såå romantiskt tyckte jag.
 

Man är så blind när man är nykär. Allt är bara fantastiskt och gulligt. Och det som man tyckte var så himla gulligt då är det som man irriterar sig som mest på sen, när förälskelsen har lagt sig.

Men å så härligt det är just då.

Jag älskar mina barn över allt annat. Alla mina barn. Och jag skulle dö av sorg om det skulle hända någon av dem något.

 

Men ibland brukar jag tänka på hur livet hade blivit om det inte hade varit två barn i min mage den där gången.

Är man hemsk som tänker så? En förskräcklig person?

Det finns inget som säger att det hade blivit annorlunda eller bättre.

Men hur hade det blivit? Hade det varit en flicka eller en pojke? Vem hade det varit? Något helt annat barn kanske.

 

Jag vet ett par som fick veta att de väntade trillingar och att varken mamman eller något av barnen skulle överleva om de inte tog bort ett av barnen.

 

Tänk vilket fruktansvärt beslut att ta. Vem ska få leva och vem ska få dö. Kan man ens ta ett sådant beslut. Man får hoppas att det inte fanns något val, att det ena barnet var sjukt och inte skulle ha en chans i alla fall.

 

I mina mörkaste stunder under graviditeten när jag var så slut och mådde så dåligt hände det att jag önskade att det ena barnet skulle dö i magen.

Men så tänkte jag att vem? Pojken eller flickan. Genast jag tänkt tanken så visste jag att jag inte ville det. Jag ville ha båda mina barn. Jag ville hålla båda i min famn.

 

Jag vet att man ska vara tacksam och känna hur lyckligt lottad man är som fått barn, som kunnat  få egna friska barn.

Det finns så många som inte kan, som kämpar och bara har en endaste önskan i världen, att just kunna få egna barn.

Jag är otroligt tacksam för mina barn.

Men det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Jag skulle ha två barn. Fullt hanterbart och fullt tillräckligt.

Så visst, livet ville annorlunda. Jag fick två olika pappor till mina barn. Då kunde jag tänka mig tre barn. Det blev ju ett sådant hopp mellan mina två första.

 

Så fick jag istället tre barn inom loppet av två år. Ibland spelar livet en ett spratt.

Nu när tvillingarna har hunnit fylla fem år, de kan torka sig själva på toa, de kan gå, prata och de ramlar inte stup i kvarten. Det är inte alltid något barn som gråter eller skriker mamma. Så är det inte så jobbigt. Men vilka hundår vi har haft.

Det är faschinerande hur lite sömn en människa kan överleva på. Hur utmattad man kan bli och hur mycket stress man kan utsättas för.

Och vissa människor klarar det bättre än andra. Jag var inte en av dem.

 

 

En dag kände jag en allt för välbekant metallsmak i munnen.

Det molade lite i magen och saliven åkte hiss i halsen. Hmm..kunde det vara på det viset?

Dottern var nyss fyllda 1 år och vi höll på och renoverade köket. Totalkaos. Jag diskade i en hukande ställning i zinkhon under trappan. Lagade mat i svärföräldrarnas husvagn och hoppade mellan golvbjälkarna. Vi passade på att isolera om köksgolvet när vi ändå höll på.

Tidigare under våren hade jag ju haft utomkvedet och hade inte funderat så mycket mer på det här med ett syskon. A. ville ju gärna ha fler barn och ja, jag hade väl inget emot det.

Efter min hastiga och drastiska operation hade läkaren meddelat att jag eventuellt skulle kunna få svårare att bli gravid, eftersom jag nu bara hade en äggledare kvar.

Men så kände jag nu de så välbekanta symtomen.

Kissade på stickan och tittade med en viss känsla av oro på hur den sakta blev blå.

Jo då! Gravid.

Men hur kunde jag veta att det nu var på rätt ställe? Tänk om även detta foster fastnat på vägen.

Och dottern var ju fortfarande så liten. Hade precis lärt sig gå. Hur skulle det bli?

Många funderingar och frågor snurrade i mitt huvud. A. blev glad. Naturligtvis. Aldrig oroad, aldrig katastroftänkande eller nervös. Klart det skulle gå bra.

Jag envisadesoch fick till ett tidigt ultraljud. Ville vara helt säker på att det satt där det skulle.

Mådde så illa. Grinade mest hela tiden och mådde inte alls bra.

Jag hade börjar jobba lite smått. Sovande jour. Det var okej men så tråkigt. Kände mig utanför. Inte en i gänget.

Grinade och snörvlade på nätterna när jag gick där med min mopp och kände mig värdelös.

Svärfar var på besök. A. tyckte att det var en superbra idé att han följde med när vi skulle på ultraljudet. Då kunde han passa dottern när vi var där inne.

Så låg jag då där med upprullad tröja och iskall smörja på magen. Det var en äldre manlig läkare som utförde undersökningen.

Han hummade och tittade och hummade igen.

Så log han och sa:" - Jaha, här ser ni då ett foster." Eftersom jag bara var i vecka 9 så var det inte mycket mer än en mörk fläck på skärmen. Så drog han vidare med kameran och det dök upp en till mörk fläck en bit ifrån den andra. Jag tittade och tittade.

"Men neeej" Sa jag och tittade på läkaren för att få bekräftat, eller helst förnekat att det var så som jag trodde.

"Jo visst är det så"  Sa han och såg sådär otäckt glad ut.

A.tittade frågande på oss båda. "Det är två!" sa jag och började nästan grina.
 Hans reaktion var inte riktigt den samma som min. Han skrattade och skrattade.

Hela vägen hem skrattade han. Svärfar skakade på huvudet, märkligt grå i ansiktet hela vägen hem.

Jag var tyst.

Under den tid som gått efter att jag fick upp ögonen för ojämnvikten i vårat förhållande, har jag ställt ultimatum, bönat, bett, gett en andra chans (ett antal gånger) pratat, gnällt, gråtit, funderat, gått på kuratorsamtal, och bitit ihop.

Vi har till och med gått i familjerådgivning i två omgångar.

Visst har det hjälpt. En vecka eller två..

När vi gick den sista gången i samtal efter att suttit vid tre tillfällen och ältat om vårat förhållande. Stött och blött det från alla håll och kanter. Jag har pratat om vad jag tycker, vill och önskar. Vad jag tycker är fel och hur jag har upplevt det. A. har hållit med och förnekat. Haft svar på tal och snurrat in sig i detaljer.

Så sista gången vi var där, eller ja vi visst inte att det var sista gången. A. hoppades att det var det för det gav ingenting som han uttryckte det.

Terapeuten tittade på oss, koncentrerat och med ett neutralt ansiktsuttryck. Så säger han bara: " Jaha Marie och A....
vad säger ni? "

Vi tittar förvirrat på varandra och honom. Tystnaden brer ut sig.

" Ja, jag tycker iallafall inte att det är någon idé att vi bokar någon mer tid." Fortsätter terapeuten. " Ni är ett hopplöst fall!"

Oj! Jag gissar att både jag och A. sitter med gapande munnar och tom blick.

"Ni lever i två helt skillda verkligheter och ni kan inte mötas. Det finns inget att bygga på eller jobba utifrån."

Sådär bara. Lätt som en plätt uttalar han dessa dödsdömande ord.

Han spänner blicken i mig och fortsätter: " Det är upp till dig Marie om du kan tänka dig att leva som ni nu gör. För A. är oföränderlig. Det finns inget du kan göra."

Nu kanske jag inte minns exakt ordagrant vad han sa men ungefär så var det.

Vi betalade, tackade och gick därifrån.