Ta vara på livet

Jag älskar mina barn över allt annat. Alla mina barn. Och jag skulle dö av sorg om det skulle hända någon av dem något.

 

Men ibland brukar jag tänka på hur livet hade blivit om det inte hade varit två barn i min mage den där gången.

Är man hemsk som tänker så? En förskräcklig person?

Det finns inget som säger att det hade blivit annorlunda eller bättre.

Men hur hade det blivit? Hade det varit en flicka eller en pojke? Vem hade det varit? Något helt annat barn kanske.

 

Jag vet ett par som fick veta att de väntade trillingar och att varken mamman eller något av barnen skulle överleva om de inte tog bort ett av barnen.

 

Tänk vilket fruktansvärt beslut att ta. Vem ska få leva och vem ska få dö. Kan man ens ta ett sådant beslut. Man får hoppas att det inte fanns något val, att det ena barnet var sjukt och inte skulle ha en chans i alla fall.

 

I mina mörkaste stunder under graviditeten när jag var så slut och mådde så dåligt hände det att jag önskade att det ena barnet skulle dö i magen.

Men så tänkte jag att vem? Pojken eller flickan. Genast jag tänkt tanken så visste jag att jag inte ville det. Jag ville ha båda mina barn. Jag ville hålla båda i min famn.

 

Jag vet att man ska vara tacksam och känna hur lyckligt lottad man är som fått barn, som kunnat  få egna friska barn.

Det finns så många som inte kan, som kämpar och bara har en endaste önskan i världen, att just kunna få egna barn.

Jag är otroligt tacksam för mina barn.

Men det var inte såhär jag hade tänkt att det skulle bli. Jag skulle ha två barn. Fullt hanterbart och fullt tillräckligt.

Så visst, livet ville annorlunda. Jag fick två olika pappor till mina barn. Då kunde jag tänka mig tre barn. Det blev ju ett sådant hopp mellan mina två första.

 

Så fick jag istället tre barn inom loppet av två år. Ibland spelar livet en ett spratt.

Nu när tvillingarna har hunnit fylla fem år, de kan torka sig själva på toa, de kan gå, prata och de ramlar inte stup i kvarten. Det är inte alltid något barn som gråter eller skriker mamma. Så är det inte så jobbigt. Men vilka hundår vi har haft.

Det är faschinerande hur lite sömn en människa kan överleva på. Hur utmattad man kan bli och hur mycket stress man kan utsättas för.

Och vissa människor klarar det bättre än andra. Jag var inte en av dem.